El viaje al Norte con los Papás #3 - Quebrada de Humahuaca y Navidad en Tilcara...

Alex nous rejoint à Salta le jeudi soir et nous entamons directement les festivités avec une dégustation des spécialités régionales dans un restaurant typique de la ville: empanadas, humitas y tamales (purées de maïs avec viande ou fromage cuites dans la feuille de l'épi).

Alex kommer fram på torsdagskvällen, och vi börjar direkt festligheterna med att äta en god middag i en typisk restaurang med lokala specialiteter: empanadas, humitas och tamales (majspuréer med kött eller ost, bakad i klovbladet).  

Le lendemain, location de voiture et départ immédiat pour le nord de Salta et le village perdu de San Antonio de los Cobres.

Direkt dagen efter hy vi en bil, och tar oss iväg norr om Salta, mot den isolerade byn San Antonio de los Cobres mitt i Anderna.  

C'est parti!
Nu kör vi!

Nous suivons toute la journée la route du Tren de la Nubes (le train des nuages, la voie ferrée la plus haute du monde). La route (étonnamment) agréable que nous prenons (après un petit passage délicat dans une rivière) nous monte jusqu'à 4080m d'altitude. Au cas où, et conseillés par des locaux, on a acheté des feuilles de coca en cas de mal de l'altitude. Absolument immonde à mastiquer.

På vägen följer vi spåret av Tren de la Nubes (molntåget, världens högsta järnväg). Den (förvånansvärt) välbyggda väg som vi åker på tar oss (efter en liten otäck bit genom en liten flod) upp till 4080m. Lokalbefolkningen råder oss att köpa coca-blad ifall höjden känns för jobbig. Riktigt vidriga att tugga på.

Les passages à niveau sont indiqués par un panneau: "Arrête-toi, regarde, écoute! Attention aux trains."
När man passerar ett tågräls står det: "Stanna, titta, lyssna! Akta tågen..." (det låter inte så kul på svenska, men aja...)

Passage dans le lit du rio
Åkande mitt i den än så länge tomma floden

Des ânes sauvages un peu partout...
Vilda åsnor lite varstans...

Et les fameux cardones en fleur.
Och de häftiga kaktusblommorna, som bara blommar en vecka om året...

Passage sur la route à 4080m, une des plus hautes route asphaltées du monde.
Vägen tar oss upp till 4080m höjd, en av världens högsta asfalterade väg.

San Antonio de los Cobres

On arrive pour déjeuner à San Antonio, village très moche, perdu au milieu des montagnes et du désert à 3700m d'altitude, difficile d'imaginer que plus de 4000 personnes vivent ici, pour la plupart des anciens mineurs. On trouve un restaurant vide mais ouvert, l'hôtel de luxe du village et on déguste notre premier steak de lama avec du risotto de quinoa, suivi d'un thé de coca (on ne sait jamais avec l'altitude... Mieux vaux être prudent)...

Vi kommer fram vid lunchtid i San Antonio, mycket ful liten by, mitt bland berg och öken vid 3700 höjd. Svårt att tänka sig att mer än 4000 människor bor här uppe, varav de flesta är före detta gruvarbetare. Vi hittar en restaurang, tom men öppen, som visar sig vara byns lyxigaste hotell, där vi smakar på vår första lama-stek, med en quinoarisotta, och ett coca-té (man vet aldrig med höjden och så... Bäst att vara försiktig...)

La coca est une drogue (elle est autorisé seulement dans deux provinces de l'Argentine) qu'il faut consommer avec modération et et peut avoir des effets indésirables... :)
Cocabladet är en drog (legaliserad i bara två regioner i Argentina) som bör förbrukas varsamt och kan ha oönskade effekter.... :)

L'après-midi, nous parcourons une interminable route de terre jusqu'aux Salinas Grandes.

På eftermiddagen ger vi oss på den ändlösa vägen till Salinas Grandes.

La grande rue du village.
Byns största väg.

L'école du village...
Byns skola...

... et le vide général du village.
... och byns allmänna tomhet.

Une mini-grenouille!
En mini-groda

Un cimetière coloré, au milieu de nul part
En färgglad kyrkogård mitt i ingenstans

Des vigognes sauvages
Vilda vicunas (den lilla lamavarianten)

Les Salinas
Las Salinas (Naturella salt-gruvan)

Maison de sel
Salthus

Puis nous redescendons de la montagne vers Pumamarca et Tilcara, où nous allons passer quelques jours!

Sedan tar vi oss ner från berget, mot Purmamarca och Tilcara, där vi kommer att spendera ett par dagar!

La végétation revient!
Till slut, lite grönt!

Pumamarca...

...connu pour son artisanat florissant!
...med massor av hantverk

Coucher de soleil sur la Quebrada
Solnedgång vid Quebradan

Nous arrivons à Tilcara et découvrons notre hôtel situé à quelques km de piste du village, composé de petites cabanes charmantes et tenu par un français haut en couleur!
Le lendemain, il pleut et à la première éclaircie, nous partons découvrir les alentours de Tilcara. Visite de la Garganta del Diablo (et oui, encore une autre!)

Vi kommer fram till Tilcara, och till vårt hotell vi bokat ett par kilometer grusväg ifrån byn, som är ett par charmiga och färgglada hyddor som ägs av en härlig och superaktiv fransos.
Morgondagen regnar det, och vi när lugnat ner sig lite, drar vi iväg på upptäcktsfärd i Tilcara, och Garganta del Diablo (japp, ännu en sån!)

Puis retour au village pour les dernières courses de Noël! C'est autre chose que les Galeries Lafayette le 24 décembre...

Och sedan tillbaka till byn för den sista julhandeln! Annat än att trängas vid Gallerian eller NK ;)

On a même trouvé du mousseux!
Och vi lyckades även hitta bubbel!

et des pêches de noël (pas de clémentines...)
och julpersikor (inga mandariner...)

Petit tour à l'église qui se prépare pour les festivités
Liten tur till kyrkan där det förbereds julgrejor

Et enfin, c'est l'heure du réveillon de Noël et des cadeaux!!!!!!!!! 
Äntligen är det julafton och klappdags!!

Notre arbre de noël
Vår egna exotiska julgran!

Notre champagne

Vue depuis le balcon de la cabane des parents
Utsikt från föräldrarnas hyddbalkong

Ouverture des cadeaux dans la cabane
Klappöppning i hyddan

Et dîner dans la salle à manger de l'hôtel, en famille, Nouredine (le propriétaire de l'hôtel) passe nous saluer et nourrir ses renards sauvages, les "zorritos", des restes de notre festin: poivrons farcis et pêches au sirop.

Middag i hotellets matsal, i familj, Nouredine (hotellets ägare) tittar förbi för att säga hej och mata ett par vilda rävar "zorritos" med samma mat som vi fått, köttfyllda paprikor och persikor i saft.

Tisane et chansons dans le canapé..

Le 25 décembre, nous partons tôt vers le nord pour rejoindre Humahuaca et prendre un bus vers le village perché d'Iruya. Sur le chemin, nous découvrons les fabuleux paysages de la Quebrada (classée au Patrimoine mondial de l'Unesco), malgré le ciel très bas. Heureusement, le soleil ne tarde pas à pointer le bout de son nez!

Den 25 december åker vi iväg tidigt mot Humahuaca för att ta en buss upp till Iruya. På vägen dit stöter vi på ett par riktiga utsikter på Quebradan (med i UNESCOs kulturarv), trots låga moln. Men som tur är tar det inte lång tid innan solen kommer tillbaka!

Le fleuve a complétement débordé sur la route. Passera/passera pas?
Floden har svämmat över riktigt rejält. Grejar vid det eller drunknar vi?

On a pensé à toi Emilie!
Här tänkte vi på Mimmi, ett gigg!

Sur les conseils de Nourredine (notre hôte à Tilcara), on s'éloigne de la route pour admirer cette montagne...
Efter Nourredines rekommendationer, tar vi oss iväg från asfalten för att titta på den härliga utsikten...

Grâce à l'optimisme d'Alex, on persiste et on suit le chemin de terre...
Tack vare min optimism fortsätter vi på grusvägen...

On est bloqué par le rio, mais les nuages se lèvent!
Och blir fast där floden blir allt för hög. Men molnen tar sig uppåt!

Et on aperçoit enfin les montagnes colorées de la Quebrada.
Och till slut de färgade Quebrada bergen.

Arrivés à Humahuaca, le soleil est de retour, mais on découvre que aucun bus initialement prévu ne part vers Iruya (le village perdu au bout de 50km de piste dangereuse, déconseillé en voiture surtout par temps de pluie). On cherche à partir par n'importe quel moyen, mais c'est un échec: aucun départ avant le lendemain, les chauffeurs de taxi et de minibus ont trop fait la fête et personne n'accepte de nous conduire. On décide de suivre de nouveau les conseils de Nourredine et partons voir la vue sur l'Hornocal (quelques dizaines de km de pistes sans aucune indication):

Väl framme i Humahuaca är solen tillbaka, men vi får reda på att ingen av de bussar som var planerade åker till Iruya (byn ligger 50km upp i bergen med en grusväg som ingen rekommenderar att åka med egen bil på, särskilt när det regnat...) den dagen. VI försöker på alla sätt hitta ett sätt att ta oss upp dit, men utan någon större framgång då alla taxi och bussförare har festat för mycket dagen innan. Vi bestämmer oss därför att än en gång följa Nouredines rekommendationer och sticker iväg upp till el Hornocal, ett ställe upp i bergen utan skyltar eller indikationer:

Humahuaca

On commence à avoir l'habitude de traverser des rivières en Chevrolet.
Vi börjar vänja oss vid att ta oss över flodar med vår lilla Chevrolet.

Ugh

El Hornocal

Petit mate en voiture sur le chemin du retour
En liten bilmate på vägen tillbaka

Nous trouvons un hôtel à Humahuaca et passons la soirée dans ce petit village pas très animé. On trouve un seul restaurant ouvert, et mangeons des spécialités locales à base de maïs pour se réchauffer. On est quand même à 3000m d'altitude.
Et le lendemain, c'est le départ tant attendu pour Iruya.

Vi hittar ett litet hotell i Humahuaca och spenderar kvällen i den lilla, och väldigt lugna byn. Vi hittar en enda restaurang öppen, äter lite majsbaserad lokalmat för att värma upp kroppen. Vi är trots allt 3000m över havet. Och dagen efter är det det efterlängtade Iruya som väntar.

Notre bus
Bussen

Comme promis, la route est impressionnante et l'arrivée dans ce village loin de tout vaut le détour... On profite du calme et des magnifiques paysages et on marche un peu dans la montagne, au milieu des chèvres et des locaux rentrant chez eux à cheval.

Som lovat är vägen riktigt häftig, och vi är rätt glada att vi inte tog vår egen bil... Vi njuter av lugnet och de urhäftiga landskapen och knatar lite i bergen, mitt bland getter och hästburna lokalinvånare.

On ramène des herbes médicinales.
Vi köper med oss ett par medicinella växter

Le soir, après 3 nouvelles heures de bus, nous redescendons de Humahuaca à Tilcara. L'altitude se fait sentir et on est bien content de retrouver nos cabanes.

På kvällen, efter 3 timmars buss, åker vi ner direkt till Tilcara från Humahuaca. Höjden känns av, och det känns sjönt att komma fram till våra lilla hyddor.

On profite encore une fois d'un peu de musique andine au restaurant en mangeant notre dernier steak de lama (pas sûr qu'on en trouve à Buenos Aires). Alex est décidément un fan du Condor Pasa!

Vi njuter än en gång av lite andisk musik i en restaurang och äter vår sista lamastek (inte särskilt troligt att vi hittar något sånt i BsAs). Jag njuter särskilt av panflöjtsversionen av Condor Pasa...

Dernière journée du voyage, on en profite pour visiter les alentours de Tilcara sous le soleil et la fameuse Pucara, ancienne forteresse inca qui domine le village et fait l'objet de nombreuses recherches archéologiques.

Resans sista dag tar vi oss runt i Tilcara, under stekande sol, och bland annat besöker vi Pucara, ett gammalt inkafort som dominerar byn.

Une pierre qui sonne comme une cloche
En sten som använts som Gong

L'intérieur d'une maison inca reconstituée par les archéologues
Inne i ett inkahus rekonstituerat av arkeologer

Miam!
Mums!

Et voilà, nous repartons vers Salta sur la grande route qui passe par Jujuy. Comme nous aurions dû le prévoir, on met beaucoup plus de temps que prévu et on arrive tout juste à l'aéroport pour se rendre compte que le loueur a oublié de venir récupérer la voiture. Au bout de longues discussions embrouillées, Alex trouve une solution, et on prend l'avion (finalement avec pas mal de retard) en laissant la voiture telle quelle sur le parking. Et oui, c'est ça l'Argentine, beaucoup d'improvisation, mais on trouve (presque) toujours une solution!

Så där ja, då tar vi oss tillbaka mot Salta med motorväg. Som vi hade trott tog det mycket längre tid än beräknat, och vi kommer fram precis i tid till flygplatsen för att märka att hyrbilskillen inte är på plats. Efter ett par flummiga diskussioner hittar vi en lösning och lämnar bilen som den är på parkeringen och hoppar in i planet. Japp, så här är det i Argentina, mycket improvisation, men hittar (nästan) alltid en lösning.